Allt oviktigt och viktigt

Igår satt jag och tittade på en film med nattpersonalen och när den slutade 24.00 gick jag för att röka. På vägen till rökrummet reagerade jag på att dörren till mitt rum inte var stängd ordentligt men jag tänkte att det var jag som glömt. När jag hade rökt klart och gått till mitt rum och öppnat dörren blev jag förvånad. Mitt täcke låg slängt på golvet, min filt låg på nattduksbordet, Örngottet på min kudde låg på sängen och kudden var på golvet. När jag tände i taket upptäckte jag att det även fanns ett par dyngsura trosor på min säng och vatten på golvet och på sängen. Jag knatade iväg till personalrummet och berättade hur det såg ut och två i personalen följde med mig till rummet och hjälpte mig hämta en ny madrass och nya sängkläder. En del överraskningar kan vara trevliga men överraskningar i den här stilen klarar jag mig utan. Nu har jag inga bevis för vem det var men jag är rätt säker ändå.

Advokaten ringde igår precis som jag förutspådde och jag informerade honom att jag inte var i behov av hans tjänster. Idag var det då dags för en förhandling med förvaltningsrätten, frågan de skulle ta ställning till var om jag var så pass galen att jag måste tvångsvårdas eller kunde släppas ut.  I vanlig ordning var jag på avdelningen i väntan på att det skulle bli dags. En käck AT läkare dök upp i mitt rum och informerade mig om att hon skulle vara med på förhandlingen. Hon hade helt klart missat att det inte fungerar så, vill man som AT läkare vara med på någon av mina möten så får man allt fråga mig först om jag tycker att det är okej. Jag klargjorde för henne att jag inte ville ha med henne och då rusade hon iväg med ett surt uttryck i ansiktet.  I väntan på att förvaltningsrätten skulle dyka upp satt jag och en skötare i ett rum och väntade. Advokaten dök upp i rummet och efter att ha pratat med honom i någon minut var syftet glasklart, han var där för att tjäna pengar oavsett

Jag tog med mig tre skivor knäckebröd ut på promenaden idag. Tanken var att glädja gräsänderna lite. Eftersom jag även tänkte att det skulle vara kul för skötaren att få mata gräsänder så fick han en skiva. Nu missade jag att informera honom om att han skulle kasta mat till fåglarna och inte försöka pricka fåglarna med brödbitar. I morgon har jag att se fram emot ett möte med förvaltningsrätten. Tyvärr så lät inte läkaren min LPT bara gå ut utan han satsar på att få den förlängd imorgon. Jag har svårt att se att jag skulle kunna säga något som kan få dem att inte förlänga LPT så jag tar det hela med ro. En advokat tomte borde ringa snart för av någon anledning ska jag ha en sån när jag ska till förvaltningsrätten. Eftersom advokaten/juristen förra vändan i förvaltningsrätten var fullständigt onödig så tänker jag informera advokaten som bör ringa mig strax att jag inte har något behov av dem. Känns bara som ett jäkla slöseri med skattepengar att ha en advokat bredvid mig som ändå int

Det var meningen att jag till idag skulle ha avgjort om jag ville till behandlingshemmet som vi besökte eller ej. När läkaren kom in och pratade med mig var jag fortfarande inte säker på mitt beslut men när det var dags att ge honom ett besked så var det självklart att säga nej. Han sa att det ändå skulle bli det behandlingshemmet men när han insåg att jag ändå inte tänkte stanna där gav han upp lite. Nu har jag till på onsdag att hitta några andra behandlingshem som jag kan tänka mig. Mitt förslag att bara släppa ut mig blev inte godkänt.

med två skötare är mer intressant än det kan låta. Ett tips om man vill göra resan intressant är att utse en till kartläsare som kanske inte är helt perfekt till jobbet. Vi startade från  Säter och innan vi hade kommit fram till behandlingshemmet hann en skötare roa oss med sång, vi hann äta på max och hamna lite fel. Behandlingshemmet var i stort sett som jag hade räknat med. Hur jag vill göra måste jag fundera lite över och om jag vill dit blir det först två bedömningssamtal där innan jag får veta om jag är välkommen dit.  Efter besöket på behandlingshemmet skulle vi då ge oss av mot Säter. Tanken var att vi skulle ha med oss lite roadkill tillbaka till kvällsfikat på avdelningen men alla djur som vi såg var lite för mosade. Ingen av skötarna som var kvar på avdelningen verkade bli upprörda över att vi inte hade med oss något tillbaka så det var tur. Det var som jag förutspådde inget att oroa sig för att besöka behandlingshemmet

I morgon ska jag och två skötare besöka ett behandlingshem så att jag får en chans att titta lite hur det är. Nu är det inget som oroar mig det minsta. Att promenera runt lite och prata med människor är inte något som väcker oro hos mig. På fm idag så dök psykologen upp för att prata lite och höra hur jag känner för imorgon. Hon undrade om jag var orolig och jag svarade ärligt nej. På em dök sedan överläkaren upp i mitt rum för att prata lite och även han undrade om jag var orolig för imorgon. Även han fick ett nej till svar. Nu är frågan om de har planerat något som gör att jag borde vara orolig. Jag har kommit på ett par alternativ. Skötarna knuffar ut mig ur bilen och drar därifrån i en jäkla fart. Jag kommer att placeras i en jordkällare på behandlingshemmets mark. Jag kommer att fraktas till Sibirien som arbetskraft (två skötare har tidigare pratat om att sälja mig dit) Det är ett överlevnadstest så de kommer att dumpa mig i en skog och se om jag lyckas ta mig därifrån Jag

Är nog positivt många gånger men inte alltid. I går ville jag ta en promenad själv så jag frågade läkaren om jag skulle kunna få det. Svaret blev det som jag hade väntat nämligen ett nej. Nu är det ytterst sällan som jag låter ett nej hindra mig från något som jag vill. Jag följde med en i personalen och en intagen till kiosken på eftermiddagen och på vägen tillbaka till avdelningen råkade jag svänga höger istället för att fortsätta rakt fram. Ska jag vara helt ärlig så var det så illa att jag sprang och det händer inte ofta. Jag var lite orolig för att personalen som var med skulle bli förbannad på mig men friheten lockade för mycket. Efter att jag hade promenerat i regnet en stund och tittat på en abnorm mängd gräsänder gick jag tillbaka. Jag var borta ca en timme och den första i personalen som jag träffade på frågade varför jag hade kommit tillbaka. Sen träffade jag på personalen som jag smet från och han sa på en gång att han inte var arg på mig eller hade oroat sig för han räknad

Med tanke på att jag har varit här på psyket en så lång tid så är det inte konstigt att jag har fått en relation till personalen. En del går det att skämta med och de skämtar med mig. En i personalen som jobbade natten till idag hotade med att väcka mig på natten genom att köra upp en plastblomma i mitt ansikte. Nu utgick jag från att det inte skulle ske men helt säker på något kan man aldrig vara här. Jag vaknade inte av en plastblomma i ansiktet så antingen sov jag väldigt djupt eller så fick plastblommorna stå kvar i matsalen.

I dag dök det då upp  två personer från behandlingshemmet. Läkaren pratade först med dem och informerade lite om mig. När det sedan blev min tur att prata enskilt med dem från behandlingshemmet förutsatte jag att de visste det mesta. En av dem undrade om det gick att träna här och svaret på det är givetvis nej. Hantlar och liknande bland människor som inte är helt stabila låter lite otäckt. Han sa då att det var tur att det har varit så fint väder att man har kunnat vara ute mycket. Då tittade jag lite konstigt på honom och förklarade att jag inte har fått vara ute. Sen fortsatte samtalet och de undrade om man fick ha dator här. Jag svarade ja och förklarade att man givetvis inte fick ha någon datorsladd på rummet. Sen passade jag även på att berätta att jag inte får ha plastpåsar,skor och att mitt rum blir genomsökt ibland. I det läget tittade båda lite underligt och förklarade att för att få en plats på behandlingshemmet måste man även bli godkänd av behandlingshemmet. Det känns lite

Gräsänder blir gladare för knäckebröd än för mynt

Det är nästan så att jag tycker lite synd om läkaren på den här avdelningen(Läkare H), han är en av få läkare här på Säter som jag tycker är bra. Han har beslutat att förbereda mig för besöket från behandlingshemmet på fredag. Det verkar även som om han jobbar på att få mig att förstå att det kan vara bra med behandlingshem. Jag blir helt klart imponerad att han ger sig i kast med ett så pass omöjligt uppdrag. Att få mig att ändra åsikt om något är inte det lättaste. Några farhågor om behandlingshemmet hamnade på ett papper idag och så får vi se vad personalen från behandlingshemmet kommer att säga om det. Annars har det inte hänt så mycket. En i personalen lärde sig att det inte går att locka gräsänder med pengar. Jag vet inte riktigt om det kan klassas som en bra lärdom

När de andra patienterna uppför sig lite för underligt. Går runt och sjunger, slår sig själva i huvudet, hotar personalen, kallar folk för rasister för att ingen förstår vad de vill för att de pratar för dålig svenska, häller ut mat på bordet och liknande så funderar jag oftast över vad det är för galningar. Sedan inser jag att om de hade uppfört sig vettigt så skulle de inte sitta på psyket. Lurigast är det dock med patienter som verkar vettiga och sedan börjar prata om helt ologiska saker eller bara flippar helt plötsligt. Nu befinner de sig givetvis på helt rätt plats, den här avdelningen hamnar de värsta fallen i dalarna på och här sitter jag.

Spelar kort Äter Glor på tv Läser  Pratar med personal Försöker klappa gräsänder (det förutsätter att man får gå ut för det finns inga fåglar inne) Tittar på när någon patient flippar och blir övermannad av personal Dricker kaffe Sover

Jaha nu var det beslutat att behandlingshem är det lämpligaste alternativet. Jag håller otippat nog inte med men ingen lyssnar på mig. Nästa fredag ska det komma en bunt tomtar från ett behandlingshem för att träffa mig. Jag är inte trevlig mot tomtar så det kan nog bli intressant. Inte fan vill jag tillbringa ett år med att sitta enskilt och i grupper och diskutera meningslösa saker. Jag har inget behov av att analysera mig själv och den enda analysen som någon annan kommer att få göra av mig är att skära i min hjärna när jag är död.

Imorgon är det dags för vårdplanering igen. Gissar att jag kommer att få veta lite mer vad öppenvården kan erbjuda. Det är meningen att jag ska fatta beslut om jag vill åka till ett behandlingshem eller bo kvar hemma och gå på öppenvården. Jag vet inte vad jag vill, det finns dagar när jag inte vill något av alternativen utan döden känns vettigast. Ibland känns behandlingshem vettigt men efter att ha läst lite mer om behandlingshemmet som läkaren tycker är bäst känner jag mig mer tveksam. Jag vet inget längre och känner mig om möjligt ännu mer vilse i mitt liv.

Man vet att man är på psyket när brandlarmet går igång med ett jäkla oljud och alla sitter kvar och äter sin lunch

Nu har jag suttit på psyket under en lång tid och har sett många patienter. En del har hunnit komma tillbaka minst en gång medan jag har varit här och en del har bara hamnat här en gång. I dag insåg jag en sak för första gången och det är att en kategori av patienter har varit här större delen av tiden som jag har varit här. Kategorin är patienter som pratar alla vakna timmar och aldrig säger något vettigt. Efter några timmar med en sådan patient känner jag ett stort behov av att skrika håll käften. Nu gör jag inte det eftersom jag är hyfsat artig och det beteendet leder nog inte till att jag kommer ut fort. Istället nickar jag lite och förflyttar mig fort så långt bort som jag kan. Tyvärr leder det oftast till att patienten inom en snar framtid dyker upp bredvid mig igen och jag får på nytt fly. Med tanke på att det är den enda motionen jag får här så är det kanske bra så att jag inte ser ut som en boll när jag blir utskriven